Vad tyckte du då?
”Nja… den blir bättre mot slutet…
Om man inte känner dig, kan man få intrycket att du lidit något ofantligt.
Den skildrar i alla fall tydligt, att när vi möter svårigheter i livet, har vi två val. Att bli starkare eller att lägga av.”
Jag tycker nog att jag gjorde det. Den djupaste smärta jag känt. Men jag fortsatte att leva. Jag valde och väljer livet med allt vad det innebär.
Boken är här!
Äntligen!
Nu är du här.
Krossad men oförstörbar
Krossad
men starkare än någonsin.
Överkörd
men går ändå.
Nedslagen
och levande begraven
men kvar
med högsta vinsten.
Skörare än någonsin
men helt oförstörbar.
Öppnar hjärtan
Ni kommer och öppnar våra hjärtan
till en storlek vi inte visste fanns.
Ni bär oss
när vi inte orkar gå.
Ni för oss samman
med andra vi inte visste vi behövde.
Blåsippor
Blåsippan ute i backarna står.
Jag andas in er.
Och jag gråter vid min sons grav.
Naturen är bedårande vacker.
Fortfarande mest naken, men med spirande aspiration för kommande överdåd.
Blåsippan ute i backarna står.
Viskar och säger att nu är det vår.
Jag kan
Jag ville hålla vid liv.
Jag kan andas för två.
Jag kan.
12 april
Den 12 april. Det var en onsdag.
Dagen jag slutade att andas.
Slutade andas.
11 april
På kvällen den 11 april. Jag var kissnödig och skulle gå på toa. Du låg i vagnen så jag drog vagnen till toadörrens tröskel, för att ha dig nära, som alltid.
När jag flyttade mig från vagnen började du andas annorlunda. Så jag gick tillbaka. Du andades normalt igen.
Jag backade försiktigt igen, för att gå på toa. Din andning blev annorlunda igen.
Jag gick inte på toa. Jag satt bredvid dig istället. Jag vågade inte lämna dig, fast du var nära. Jag hörde på din andning att du kanske tänkte sluta andas.
Att du kanske tänkte gå.
Vad väntar jag på?
Vad väntar jag på? Kommer det någonsin att bli lättare? Gör jag dig offentlig? Gör jag mina känslor offentliga?
Vad det än är, gör jag det nu.